Okej, okej, okej. Jag ger mig. Ingen bloggpause!! Men inlaggen kommer inte att vara langa marathoninlagg langre. Och nu nar jag antligen koper kameran sa kan jag ju lagga ut bilder, slipper skriva lika mycket. Jag antar att nagra bilder pa min annars svartvita blogg inte skulle sitta helt fel? :)


Nar vi var i Canada sov vi over hos ett jattetrevligt, ganska ungt par. Dom hade tre barn och var farmers. Eller, dom fodde upp kycklingar. Feeeeta kycklingar. Vi fick kycklinggryta och jag forsokte lata bli att tanka att det var en av dom dar som pickade dar pa garden, for maten var ritkgit riktigt god. Det godaste jag atit sen jag kom over hit. Det fanns ocksa grymt goda tomater, morotter, rodbetor och annat fran deras gard. Och hembakat brod. Mums!
Iallafall, nar jag beromde maten sa tyckte Eddie att jag skulle gifta mig med nagon farmer och fa sadar god mat varje dag. Nar han fick hora att jag redan hade pojkvan sa tyckte han att jag skulle overtala honom till att bli en honsuppfodare.
Jag satte drickan i halsen och hostade sakert i en kvart.

Kan nan av er som kanner Tom tanka sig att han skulle vara en honsuppfodare?! Forst mata kycklingar, gora rent hos dom, sen doda dom, rensa dom med sina bara hander och sen ata dom till middag?

Nej, just det. Han skulle for det forsta sakert aldrig dra pa sig ett par stovlar. Och han skulle hallt for nasan nar han narmade sig kycklingarna. Sen skulle han blundat och hallt for oronen nar kycklingen blev dodad och han skulle definitivt inte ha petat i den och absolut inte ha atit upp den.

Men tacka for det, hade namligen inte velat vara en bondfru heller. Nybakat brod every day och ga runt med ett forklade hela dagen. Och haret uppsatt i en knut hogt upp pa huvuet. Nej, tack!

Aven om maten var gudomligt god sa.. Nej, nej, nej, nej, NEJ. Han duger utomordentligt bra precis som han ar.