(maste varna pa en gang, inlagget har en tendens till att bli overtrakig. Men det ar bara for att jag kanner mig sa)

Nu har jag kommit en liten bit pa min resa (jag tycker iofs att det ar en ganska lang bit), sitter namligen pa Londons flygplats, Heathrow (tror de stavas sa).
Hittils har resan gatt ganska bra. Efter att pappa och lillasyster akt fran Arlanda kande jag mig sa brutalt ensam bara! Kandes som om alla andra hade nan att prata med och att jag var helt utmobbad.
Flygresan gick himla bra, jag var bara avundsjuk pa alla flygvana manniskor (dvs dom som inte brydde sig sa mycket om sakerhetsvideon osv) och alla som forstod vad dom sa i hogtalarna. Jag var inte sarskilt flygvan, om man sager sa. Eller, jag skulle ha behovt nan att babbla med, da hade jag ocksa njutit av flygturen men icke. Och inte forsotd jag var dom sa heller.
London ar himla fint pa kvallen, nar man ska landa, som i alla dataspel och filmer.
Men vem var det som sa att engelsman ar hjalpsamma!? For det ar da ren skitsnack.
Jag gick av planet, kande mig mer vilsen an jag nagonsin gjort, till och med mer an forsta dagen pa Haga.
Hade inte en blekaste aning om var man skulle ga. Eller jag skulle till terminal 4 men fick ganska snabbt hora inte att det inte gick fler bussar dit inatt och man kunde tydligen inte ga dit heller. Gick till utgangen istallet och fragade om dom kunde hjalpa mig.
Svaret blev "Tyvarr, du far ga ut pa stan, forsok skaffa dig ett hotellrum, be carefull." "Det finns ett coffee shop som ar oppet langre ner pa gatan, ungefar 15 minuter, vi haller pa och stanger har"
Fragade flera stycken men ineg ville eller kunde hjalpa mig. Men tusan, tankte jag, jag kan ju inte vara mitt ute i London en hel natt! Ensam till och med.
Med hjalp av en hel dog tjat och lite tarar hjalpte en kines mig in till terminal tva. Vi gick varsta specialvagarna.
Val inne blev jag genast polare med en tant fran San Diego. Mitt perfekta resesallskap! Hon ar runt 45 ar och jatteskoj! Nu sitter hon dar vid datorn breved mig och jag ar sa nojd!
Nar hon lag och sov blev jag polare med en manlig larare fran Saudi Arabien ocksa. Men Lolah, som min tant heter, kanns sakrare och skojigare.

Jag forsokte sova jag med, men det var sa kallt, sa kallt. Sa nu sitter vi i ett annat rum och nordar. Vi dissade Saudiarabarieraren.

Klockan ar halvfyra nu, vilket betyder att jag bara har 5,5 h kvar att vanta innan mitt plan till Detroit gar. Nervost. Jag hoppas och ber om att jag inte ska fa nagra problem nar jag ska in i landet. I flyget ska jag da sova! Ar sa trott sa att ni inte anar!

Hah, forresten. Det ar inte sarskilt latt att vara min pojkvan idag heller. Jag ringde honom gang pa gang med graten i halsen och nastan bonade och bad om att han skulle saga vad jag skulle gora.

Nej, nu tanker jag umgas med mitt resesallskap igen. Hennes plan gar tva timmar fore min. Hur ska jag da klara mig!?

Japps, men hoppas ni sover sa sott nu. Skriver mer sen nar/om jag kommit in USA!

Endast nio dagar kvar. GAAAAAAH!


Jag trivs med att vara ledig. När man tänker efter är jag nog skapad till att vara ledig. Så skönt att bara slappa, umgås med kompisar, familj och pojkvän.
Igår blev det en sväng till Sågmyra med Julia. Så himla trevligt. Oj, vad jag kommer att sakna henne. Känns så galet att inte se henne heller på tre månader. Och jag saknar att inte gå i samma klass som henne längre, vi ses så sällan nuförtiden.

Idag ska jag till Sågmyra igen. Denna gång ska jag inte köpa nånting utan bara följa med som sällskap. Till Tom pch Petri (Och Tim?). Och jag tycker om när Petri är hemma. Han hör hemma i Dalarna. Så de så.


uppdaterat:

Det blev visst Petri (gaaalen chaufför), Jag, Tom, Tim och Niklas. (Så att ingen ska tro att jag ljuger!)

På kvällen hade vi nuorgam. Jättestort. Oh yeah. Mitt på en gammal flottbro i Österfors satt vi. Det var vi fem och Janina och hennes lillasyster Rosanna. Jag gillade det, myselipyspys.

Dåligt med uppdateringar här, jag vet. Datorn knasar och mitt tålamod med datorer är inte så beundransvärt.


Idag har min dag varit helt perfekt!
Ledig. Soligt. Tom. Aqua Nova. Lite shopping. Cykling ute. Mysig hemmakväll med Tom.
Kortfattat och bra.

Fast imorn skulle jag kunna ta och hitta på nåt med kompisarna. Om det är fint väder grillar vi!? Ja, det tycker jag. Riktig grillfest. Yeahmen! Jag är på! nån annan? Nej, just de. Nejdå, kom igen.

Petri kommer hem i helgen. Skoj, skoj. Var inte igår man träffade den snubben!

Idag åkte lillebror Joel till opisto. Minns så väl när jag var själv. Opisto. Första tiden på opisto levde jag i ett endaste lyckorus. Minns nästan ingenting av det. Men sen kom vardagen, haha. Men ett skoj år var det, absolut.
Jag och Tom tittade på lite foton därifrån idag. Jag var smällfet. Och jag hade skoj.

Nästa gång jag träffar lillebror Joel är det jullov för honom. Han kommer ju hem på höstlovet men då är jag i USA. (gaah, bara 15 dagar kvar tills jag åker). Det känns konstigt. Himla konstigt till och med. Han är den som varit mest hemma samtidigt som mig det senaste året. Minttu och Saara har varit i Haparanda, Finland, Avesta.. Överallt. Pekka i Norge. Jag och Joel har varit panka och därmed varit hemma. Och letat efter liv i Mockfjärd. Haha.
Jaja. Nog om det. Inte är vi några bundisar för det och inte kommer jag att gråta floder när han är på opisto och har det skoj.  Känns bara lite konstigt och.. Nästan sorgligt ;P Men hoppas hans år blir superbra.


Förresten! Skolorna börjar ju snart här. Det märktes när vi gick på stan idag. "SKOLSTART!!" Står det överallt. Känns så himla konstigt att inte få (behöva) köpa kollegerblock och sånt längre. Jag menar.. Jag är ju ingen student. Vad är jag egentligen? Arbetslös? Eller au-pair kanske. Snart.
I vilket fall som hellst så köpte jag en kalender ändå, fast jag inte går i skolan längre. Bra att ha liksom. Skulle aldrig få för mig att erkänna att jag sknar skolan en smula. Aldrig.