(maste varna pa en gang, inlagget har en tendens till att bli overtrakig. Men det ar bara for att jag kanner mig sa)

Nu har jag kommit en liten bit pa min resa (jag tycker iofs att det ar en ganska lang bit), sitter namligen pa Londons flygplats, Heathrow (tror de stavas sa).
Hittils har resan gatt ganska bra. Efter att pappa och lillasyster akt fran Arlanda kande jag mig sa brutalt ensam bara! Kandes som om alla andra hade nan att prata med och att jag var helt utmobbad.
Flygresan gick himla bra, jag var bara avundsjuk pa alla flygvana manniskor (dvs dom som inte brydde sig sa mycket om sakerhetsvideon osv) och alla som forstod vad dom sa i hogtalarna. Jag var inte sarskilt flygvan, om man sager sa. Eller, jag skulle ha behovt nan att babbla med, da hade jag ocksa njutit av flygturen men icke. Och inte forsotd jag var dom sa heller.
London ar himla fint pa kvallen, nar man ska landa, som i alla dataspel och filmer.
Men vem var det som sa att engelsman ar hjalpsamma!? For det ar da ren skitsnack.
Jag gick av planet, kande mig mer vilsen an jag nagonsin gjort, till och med mer an forsta dagen pa Haga.
Hade inte en blekaste aning om var man skulle ga. Eller jag skulle till terminal 4 men fick ganska snabbt hora inte att det inte gick fler bussar dit inatt och man kunde tydligen inte ga dit heller. Gick till utgangen istallet och fragade om dom kunde hjalpa mig.
Svaret blev "Tyvarr, du far ga ut pa stan, forsok skaffa dig ett hotellrum, be carefull." "Det finns ett coffee shop som ar oppet langre ner pa gatan, ungefar 15 minuter, vi haller pa och stanger har"
Fragade flera stycken men ineg ville eller kunde hjalpa mig. Men tusan, tankte jag, jag kan ju inte vara mitt ute i London en hel natt! Ensam till och med.
Med hjalp av en hel dog tjat och lite tarar hjalpte en kines mig in till terminal tva. Vi gick varsta specialvagarna.
Val inne blev jag genast polare med en tant fran San Diego. Mitt perfekta resesallskap! Hon ar runt 45 ar och jatteskoj! Nu sitter hon dar vid datorn breved mig och jag ar sa nojd!
Nar hon lag och sov blev jag polare med en manlig larare fran Saudi Arabien ocksa. Men Lolah, som min tant heter, kanns sakrare och skojigare.

Jag forsokte sova jag med, men det var sa kallt, sa kallt. Sa nu sitter vi i ett annat rum och nordar. Vi dissade Saudiarabarieraren.

Klockan ar halvfyra nu, vilket betyder att jag bara har 5,5 h kvar att vanta innan mitt plan till Detroit gar. Nervost. Jag hoppas och ber om att jag inte ska fa nagra problem nar jag ska in i landet. I flyget ska jag da sova! Ar sa trott sa att ni inte anar!

Hah, forresten. Det ar inte sarskilt latt att vara min pojkvan idag heller. Jag ringde honom gang pa gang med graten i halsen och nastan bonade och bad om att han skulle saga vad jag skulle gora.

Nej, nu tanker jag umgas med mitt resesallskap igen. Hennes plan gar tva timmar fore min. Hur ska jag da klara mig!?

Japps, men hoppas ni sover sa sott nu. Skriver mer sen nar/om jag kommit in USA!