I huvudet på mig - - pivvenipaulina

Min lillasyster Minttu skrev ett blogginlägg (på Lunar) om sitt tillstånd, från sjukhuset, för ett tag sedan. Jag tyckte att inlägget var riktigt, riktigt bra skrivet så jag bad om att få lägga ut den på min blogg, så att fler skulle kunna få läsa den. Det är inget tyck-synd-om-mig-inlägg utan det är fakta, skrivet ur hennes perspektiv.
Hon har det riktigt jobbigt nu, och har haft det ett bra tag.. Mycket jobbigare än vi någonsin kan tänka oss, skulle jag kunna tro. Men hon kämpar på som få. Vi håller alla våra tummar och tår för att det ska börja ge resultat. I texten nedan skriver hon att hon varit krampfri ett tag men tyvärr stämmer det inte för tillfället. Men snart, hoppas vi.. :) Det härligaste med Minttu är att hon trots sin svåra situation skämtar på som förut, när det är tillfälle till det. (Hon har en bärbar dator på sjukhuset så ni får gärna kommentera till henne via här.)

Vi är stolta över dig, Munttu! We love you <3

(minttu, kom inte åt bilderna vi snackade om) Denna bild är från Uppsala, när vi var dit och hälsade på Minttu. Ami fattas på bilden.

Till er som undrar, och alla andra också.

Lör 31 maj 00:28 (Uppdaterad Sön 1 jun 00:28)

Övrigt, 12 läsare totalt

Här kommer en uppdatering om mitt tillstånd, läs eller inte - avgör själva.

Det blir långt, tror jag, beroende på hur bra tålamod jag har att skriva med en hand.

Som många vet så hamnade jag plötsligt på sjukhus den 13 feb -08 och ligger fortf på sjukhuset. Det har varit drygt 15 sjukt jobbiga veckor. Jag blev plötsligt förlamad i vänster arm och började krampa himla mkt och hade sjukt ont och ambulansmännen fick arbete. Dagarna som följde var hemska, helt nerdrogad av morfin och annat för hade såna smärtor och kramper.
Kramperna fortsatte i många veckor och förlamningen spred sig mer och mer. För ca två veckor sen så kom kramperna tillbaka och fick anfall flera ggr om dagen, men är nu krampfri sen ett par dagar tillbaka, jätteskönt att slippa vara nerdrogad osv. Lever på hoppet att jag sluppit dom för gott!

Jag har flyttats runt på olika sjukhus och en massa olika avdelningar, men är nu på 56:an i Falun, Rehab. Äntligen får jag bra vård och man gör allt för att jag ska kunna bli bra igen, och prognosen ser ganska bra ut. Målet är att jag ska kunna gå igen, allt annat blir verkligen bonus. Men ni ska se att en VACKER dag åker jag inlines, spelar innebandy, gör volter på studsmattan, och ja, ALLT igen.. Önskedrömmar iaf. Man måste ju leva på hoppet, eller hur?!

Jag är förlamad i båda benen och vänster arm och är självklart totalt rullstolsbunden. Jag har heller ingen känsel i varken benen eller armen, så ett x antal ggr så har mina ben blivit överkörda me rullstolen - av mig! För att jag glömt att sätta dom på fotplattorna och känner inget, sjukt.

Det är blockeringar i hjärnan som gör att signalerna inte kan gå fram osv, men med enbra rehab kombinerad med mediciner mm. så hoppas vi på det bästa.

Tiden har varit sjukt jobbig och även tiden framför kommer vara sjukt jobbig, men, måste säga att utan min underbara familj och alla mina nära och kära och allt stöd, uppmuntran mm. hade jag aldrig klarat av det.
Det är dom som fått mig att kämpa, varje dag då man velat ge upp. Ibland vet man inte hur man ska kunna ta sig igenom dagen, varifrån man ska få krafter, men hittills har jag överlevt..

Tack för allt stöd och all hjälp jag fått. JAG ÄLSKAR ER, Ni vet vilka ni är. Och jag behöver er mer än någonsin.

Min högsta önskan är att bli frisk igen, att kunna göra allt annat som alla andra kan göra, som jag själv hade planerat att göra. Som t ex att GÅ är det naturligaste som finns.. Men, om jag ändå kunde. Så var tacksamma över vad ni kan, eller vad man ska säga.

En önskan till er alla är att; Försök se mig som den som jag är även om jag är sjuk och sitter i rullstol, jag kan fortf prata, skämta och diskutera om saker och ting, men samtidigt får inte det här vara tabu, om ni förstår. Jag behöver er! Det är nu bland annat den äkta vänskapen och allt sånt sätts på prov på riktigt.

Klockan är mycket och det är en massa sluddrande hit och dit och hela mitt huvud känns som en enda röra, vet inte alls om jag fått ner ett enda vettigt ord, men försökte iaf. (Med en hand, remember it!)
Så nu ska jag trycka på den röda signal knappen och få nattmedicin. En ny dag imorgon, jag försöker leva en minut i taget, överlevnadstaktik you know.
(Har köpt en laptop och skaffat mobilt bredband, äntligen slipper man bara sjukhusväggar!)

- Jag saknar er, så sjukt mkt ..

/ Mirjami Anneli Löppönen

Nytt hem!

kort resumé

Blogginlägg från systeryster

onödigt?