Huh, antligen kan jag skratta at forra natten.
Det var sahar att jag var hemma ensam over natten, klockan var runt halvett och jag forsokte sova.
Hade horlurarna pa sa jag skulle slippa hora ljud nerifran som anda skulla gjort mig vettskramd. Vinden tjot ute. Plotsligt ringer min telefon och det ar Brie som ringer.
"Ta med ditt tacke och kudde och ga ner i kallaren med en gang. Det ar en tornado pa gang och du maste ner pa en gang" Jag blev sa klart vettskramd, kallaren ar ett forrad, full av verktyg och andra grejer. Damm i flera lager och dessutom brukar det finns ekorrar dar. Jag fragade henne om jag inte kunde komma hem till dom, det skulle ha tagit 5 minuter med bil om jag struntar i trafiikljusen och kor ganska fort. Men ingen fick tydligen ga ut, dom hade varnat ordentligt pa radion och jag kunde hora ett larm tjuta ute.
Jag visste knappt vad en tornado var, har sett en film om en tornado pa Biggans lektion, den forstorde allt som kom i dens vag.
Debi tog over luren och sa at mig att genast ga ner i kallaren, inga frragor liksom. Hon sa att om den skulle ta hela huset sa var jag saker i kallaren. Yeah, yeah. malade saklart upp en bild i huvudet dar jag ar instangd i en kallare och huset rasat pa dar. Ringde Tom som skulle til jobbet. han hann inte prata sa mycket, holl pa att springa till bussen. Sa ringde mamma. Det var viekuran skont, lugnade ner mig och slutade skaka som ett asplov, som jag namnt forut sa ar mammor viekuran bra. Hamtade mp3-spelaren och la mig tillratta dar bland skroten som fanns dar. Jag lovar, har aldrig langtat hem sa mycket. Trygga Sverige liksom. Har aldrig heller kant mig sa ensam dar jag lag och raknade spindlarna i taket. Gick upp en gang i hopp om att det slutat storma ute men sag na roda lampor blinka ute och det tjot fortfarande och inga bilar var ute pa vagen sa det var bara att atervanda till kallaren. Sov inte allt for manga timmar den natten, vantade hela tiden pa att huset skulle rasa. Vid sex-tiden gick jag upp men sprang ner lite da och da nar jag var helt saker pa att nu kommer den dar forbannade tornadon. Tom ringde mig fran jobbet, han forsokte forklara att det jatteofta blir sardar, att jag ar jattetrygg i kallaren men arligt talat sa tror jag att han tyckte lite synd om mig ;) Men det hjalpte en del att snacka.

Nangang pa morgonen slutade det tjuta och vinden la sig lite. Fick hora att ett samhalle 15-20 miles harifran blivit ganska skadat. Ingen hade dott eller sa, men massor av trad, lador och gamla hus hade blivit forstorda.
Jag vet inte, men jag kan inte pasta att jag njot av min ensamma natt i kallaren. Eller, ensam var jag ju inte, en liten ekorre och massor av spindlar fanns ju ocksa dar.
Det har med att vara ensam hemma ar inte direkt min grej. Inte tornados heller. Det har inte varit nagra sadana har pa lange, sa det var faktiskt inte bara jag som var radd. Men okej, jag tog val rekordet men anda.

Men egentligen, det maste ju ha sett ganska roligt ut, dar jag ligger pa golvet, helt yrvaken bland skroten och hoppar till vid varje ljud som tranger sig igenom mina horlurar.
Nar jag tanker efter sa vet jag inte vilket som var laskigast. Att jag var ensam hemma, kallaren eller tornadon.

---

Var forresten till sjukhuset och halsade pa idag. Jattesot liten bebis! Holl honom i nan timme, gaah, sa sot han var!
Sjukhusgrejen ar forresten lite annorlunda har. Alla kan komma in pa avdelningen nar som hellst, inga besokstider har inte. Sa dom hade jattemycket gaster dar hela tiden. Alla ville se sota Jaden. Nar jag var dar kom det ett pizzabud dit, dom hade tydligen bestallt pizza. Det skulle komma typ 100 pers till deras rum pa sjukhuset for att kaka. Hennes familj och nan till.
Och mamman satt dar pa sangen sa nojd med sin barbara dator och pizza. Whataa. sa gjorde inte min mamma iallafall :D


Ar forresten hemma ensam i natt ocksa. Och det kanns som om nan ar dar nere, fast jag vet att det ar tvattmaskinen som later. Jag vet, hopplos var namnet.