Ibland är det de en välsignelse att man har bröder. Idag var en sån dag.
Efter att vi slutat skolan åkte vi till Borlänge centrum för att köpa ett par träningsbyxor till mig som vi varit och checkat på på lunch-rasten. (Julls, du vann ;P).
Parkerade bilen på den stora parkeringen ni vet..

Köpte byxorna och gick tillbaka till bilen, vred om nyckeln och.. Hoppade tre meter bakåt. Larmet gick liksom på. Egon (pappas trogna bilmekaninker) som har avinstalerat det! Och inte tusan hade jag någon larmbricka med mig. Som tur var liftade Laura med mig, jag hade fått total psykbryt annars. Bilen tjöt som tusan. Jag ringde pappa (såklart, ringer jämt pappa när nånting krånglar), som befann sig på en strand i Turkiet och kunde för allt i världen inte komma på koden eller vad man ska göra. Fast han föreslog att vi skule ringa Påls vilket var en bra idé. Bilen fortsatte att tjuta, eller ibland var den tyst och sen började den tjuta igen, bara jag petade lite på den ungefär. Människorna runt tittade så himla misstänksamt på oss. Vissa skrattade och frågade om de gick bra, där vi stod med instruktionsboken i handen. Jag lovar att dom tänkte "tjejer och bilar hör inte ihop".

Till slut räddade Påls (storebror)och hans klasskompis oss ur den "ganska" pinsamma situationen. Dom satt inne i bilen, lugna som två filbunkar och kodade trots tjutandet och alla andras gloede blickat. Jag hade vid det laget nästan gett upp hopper, haha. Så.. Kom inte å säg att det inte är bra med brorsor :) Dom är förresten rätt bra att ha när datorn krånglar också. Ja aina välillä :)