Åh, vad skönt att var ensam hemma. Det händer så förbannat sällan att man inte inte kan göra annat än njuta av det. Det ekar nästan när jag trycker på tangenterna. Underbart. Vilken sekund som hellst kommer dörren dock att kastas upp och tystnaden tar slut.
Jag är 20 år, har sovit ensam i ett hus, vårt hus, en endaste natt. Rätt så tragiskt.
Jag och Tom har haft motsatta problem nu i ett par veckor. Han har varit hemma ensam, utan att ha alltför mycket att göra och saknat ljud och oljud. Jag har inte varit ensam mer än två timmar (nu), jobbat och haft massor att göra och saknat tystnad.
Har alltid varit avundsjuk på folk som får vara hemma ensamma, länge och bara tänka på sig själv. Okej, innerst inne är jag också en sällskapsjuk människa som inte skulle klara sig utan varken mamma, pappa eller syskon i många dagar.

Min helg var förresten perfekt. Jag var ledig. Vi hade släktbesök (utav min hårdaste farbror med fru, haha), vilket jag tyckte var himla trevligt.. Och det bästa av allt var ändå att Tom var i Mockfjärd hela helgen. Vädret var också hyfsat bra (men vem viekura bryr sig om vädret när Tom är här?).

Nu i veckan ska jag jobba sex dagar av sju möjliga (höhö, är ett mattegeni), inklusive helgen. Skulle egentligen ha varit ledig både onsdag och torsdag men min favorito sjukskrev sig, ovanligt nog. Så jag får ta hennes onsdag. Egentligen gör det absolut ingenting, jag får mer pengar och slipper jobba med henne. Men jag och Jullsbulls hade tänkt att att leka så jag var mäkta besviken på att jag inte kunde säga bestämt ifrån när chefen "frågade".
Och på torsdag ska jag vara barnvakt hemma. Mor & far åker wroomwroom till Finland över helgen. På Knasbellas konfirmation.

Idag har jag varit på kreativt humör efter jobbet. Har tagit fram symaskinen och gjort om lite kläder. Ganska så lyckat blev det. Så fick jag bara lov att teckna av en bild. Med ett lite mindre lyckat resultat. Har även börjat rensa bland mina tidningar. Har köpt och premunerat på en hel massa tidningar den sista tiden och vill liksom inte slänga nånting.
Hade hunnit rensa i skåpet i tre kvart ungefär (yes, 45 minuter, höhö) när det än en gång knackade på dörren (för fjärde gången). Jag beslöt mig för att inte ens gå ner och titta vem det var eftersom det ändå inte kunde vara nån som ville mig nåtning. Alltid bara massa småbarn som frågar efter mina småsyskon. Började fundera på varför man aldrig går själv och bara knackar på hos nån kompis nuförtiden? Är man så man vuxen så man måste jämt ringa och bestämma? Händer aldrig att jag går och knackar på hos till exempel Henna utan att ha pratat i telefon med henne först. Konstigt. Undrar när man slutade med det liksom?
Och när slutade man kalla Nadja för Nannu och Mikael för Laalo? ;D (alla andra har slutat med det, förutom mi padre.)